En annan sak jag funderar mycket på nu är ju den stora händelsen i mitt liv just nu..

Flytten

Jag känner just nu någon slags av skräckglädje.. Visst har jag bott hemifrån innan, men inte på samma sätt.. Då var det att jag packade mina viktigaste saker och åkte till lägenheten och Morten sen kom jag inte tillbaka.. Jag tog bara en väldigt liten del av mitt liv med mig.. Det är verkligen annorlunda denna gången.. Nu ska jag packa ner hela mitt liv i lådor och ta med mig allt till vår nya lägenhet.. Säga hej då till mamma och pappa, Sazzi, Vanstad, lantlivet och säkerheten av att bo hemma.. Inga räkningar, hyror eller mat som ska köpas in.. Nu måste man sköta allt själv.. Ingen mamma eller pappa som gör det åt en.. 

Kan man känna en viss skräckglädje?
Gjorde ni också det när ni flytta hemifrån?

Det är ju inte så att jag inte vill flytta hemifrån, klart jag vill det ! Men det känns annorlunda denna gången.. Undrar varför.. Jag tycker själv att jag inte är så mammig eller pappig.. Men ändå känns det tufft på något sätt.. 
Eller är det bara jag som är nojjig?