"Hur är det egentligen?"

Ja, det är väl den frågan jag får mest av mina vänner och så..

Ärligt talat? - Inte bra alls..

Man får aldrig andas ut, aldrig vara glad, aldrig känna att allt ordnar sig, aldrig känna sig trygg...

Så fort man kommer över en svår sak så BAM! kommer nästa.. Mina vänner säger till mig om och om igen " Ida, du är den starkaste personen jag vet, du klarar allt.. Det har du alltid gjort innan" Men vet ni vad? Jag klarar faktiskt inte allt längre, jag fixar inte att vara alla andras starka stöd längre.. Jag mår faktiskt inte bra.. Det är för mycket problem runt omkring mig just nu, och jag känner bara för att lägga mig i sängen och sova tills allt ordnar sig, men vet ni vad? Allt ordnar sig inte..

Jag börjar tappa tron, tron på att allt går och lösa, och med positiva tankar och hopp så går allt, men fan heller det gör.. Ödet är bestämt så bara att vissa ska glida runt på livet på ett bananskal och aldrig känna en enda hård stund, medans andra, får smäll efter smäll efter smäll.. Folk säger man blir starkare med tiden.. Varför känner jag att jag blir svagare? Folk omkring mig märker att jag är inte densamma längre, jag har förändrats, dom säger att dom förstår vad jag går igenom, men sanningen är att ingen gör det, så sluta säg att ni gör det, det hjälper inte ändå.. Nu låter jag kanske hemskt negativ, men pröva gå igenom det jag har gjort dom senaste åren så lär ni förstå detta inlägg..

Varför exakt jag känner så här, vet mina nära och kära.. Behöver inte skriva ut det här..