Förstår inte folk som ska komma med onödiga kommentarer för att jag sörjer min katt.. Tycker jag borde åka in på psyk för att jag blev grymt deprimerad över att ta ett sjukt svårt beslut..

För dom som känner mig är mina djur mitt allt!

Kommentarer som " De är faktiskt inte typ en människa eller ditt barn som gått bort?" eller hån och skratt för att jag är ledsen.. Men vet ni vad? Jag hade kunnat offra er och era barn och djur för att få min katt tillbaka?!

Ni kan ju pröva på själva och se först en fullt levande, kelig katt med en osynlig sjukdom och sedan se hur den försvinner i din famn för gott.. Ni behöver inte göra mitt lidande värre, jag har redan skuldkänslor och känner att det är mitt fel att han är borta nu.. Jag klandrar mig själv varje dag, att jag inte kunnat göra något för honom.. Jag hatar mig själv..

Så ni som bara har negativa saker och säga om min katts död och att jag sörjer honom, kan sluta.. Jag mår redan dåligt..