Då var det dags igen, sjukhus, sjukhus,sjukhus...
 Ska det vara så jävla svårt och hitta felet? Har vi så kass sjukvård och forskning i Sverige, att man inte kan hitta felet? Vad är problemet egentligen? Det sägs att vi ska ha kommit så långt fram inom sjukvården, men jag tycker bara den står still.. Snälla någon, någon måste ju ha sett detta innan ? Det kan ju omöjligt vara den första, och om det nu är den första, varför lägger man inte mer energi på det ? Varför ska vi lida? Varför ska han få lida?

Den ständiga oron och rädslan som hela tiden väntar runt hörnet, den är inte alls kul, inte alls.. Att se någon må så dåligt och inte kunna göra ett skit, tär på en.. Det känns som om man faller ned i ett hål och det tar aldrig slut..

Jag vill du ska bli frisk nu,  att denna mardrömmen ska ta slut..


Folk påminner en ständigt om att man har förändrats, man är inte samma människa, mycket sämre humör och tänder till hur fort som helst..

Men är det konstigt?

Cuz I know there's sunshine beyond that rain,
I know there's good times behind that pain.
Heaven, tell me I can make a change.

I close my eyes, and I can see a better day,
I close my eyes and, pray.

(Detta inlägget är även för dig Vicky och din mamma <3)

I pray...

Hösten/Vinter 2010 hände de något som fick min värld att rasa..

Min pappa hade varit dålig en lite längre tid och läkarna hittade inget fel på honom, en kväll mådde han så dåligt att han fick åka in till akuten på sjukhuset och blev inlagd på en avdelning.. Tidigt på morgonen efter fick han en koldioxidförgiftning och va nära och dö. En sköterska hann komma in och dom lyckades rädda livet på honom.. Dom fick söva ner honom och sätta in respirator och han fick läggas in på intensivvårds avdelningen..
Åkte in och hälsade på honom dagen efter och när jag in på IVA och såg en person ligga dör, helt livlös och kopplad till en massa maskiner.. Fick panik, de där va inte min pappa.. Kunde inte se på honom.. Ingenting..
Hans diafragma hade lagt av och va förlamad.. Den kunde inte hjälpa honom att andas som han ska, och mer visste dom inte..

Nu ca 2 år senare vet dom fortfarande ingenting!
Min pappa är lika sjuk inu, och inget händer.. Man blir riktigt förbannad och ledsen och ja allt!
Man känner sig helt tom inombords och helt hjälplös när man ser hur dåligt ens pappa mår och det finns INGET som kan hjälpa honom.. Jag hade vilken sekund som helst kunnat ta hans plats..

Detta är långt ifrån allt om de, men allt jag orka skriva utan att gråta ännu mer..
Vill man veta mer så kommentera eller nått..